Regissör

En försiktig dröm väcktes när jag för många år sen såg en teaterföreställning på Lärarhögskolan i Luleå. Regissör - så spännande! Men vägen till att till sist regissera tog tid. Jag har liksom "gått runt" min längtan, både i film och teater. I båda fallen började jag arbeta som producent, för att sen få möjlighet att regissera. Och till sist - våga sätta upp egna föreställningar och göra egna filmer! Det har varit och är en lärorik och spännande resa. Det jag hittills har insett är att vara regissör innebär att vara en arbetsledare och en historieberättare. 

Arbetsledaren 

Film- och teaterproduktion är samarbete! Jag vill som arbetsledare för team och skådespelare skapa en kreativ stämning genom att förmedla vad det är jag vill berätta och uttrycka. Jag vill ge ramar som ger ett space där team och skådespelarna tryggt kan vistas i. Ramarna ger teamet en chans att hittar sina uttryck utifrån sin uppgift, kunskaper och färdigheter. Jag vill och tränar hela tiden på att använda min känslighet och vara lyhörd. Hitta nycklarna till skådespelarnas kreativitet och låta dem få upptäcka rollen, historien. Lita på skådespelarna och uppleva hur de tolkar och förmedlar detta "vad" jag önskar förmedla. En stor del av min uppgift är också att se, lyssna och känna in vad det är som passar historien och uttrycket bäst. Sätta ihop alla idéer till en helhet. Allt för att tillsammans lyfta, förgylla och förädla historien och upplevelsen. På så sätt blir alla delaktiga och medskapande och då skapar vi mästerverk tillsammans. Det bästa jag vet är den kreativa processen. Släppa greppet och lyssna när berättelsen tar form vid skrivbordet. Se hur färger och form blir uttryck i ateljén. Uppleva hur historier blir verkliga tillsammans med skådespelare, scenografi, ljus, ljud, musik på scenen och på en inspelning. När jag får förmedla en upplevelse och historia, ge inspiration, utmana, förlösa och virvla runt tillsammans med andra i kreativitet och engagemang - då är jag i mitt inre centrum och trivs som allra bäst.

Historieberättaren

Hörde en filmregissör beskriva att vi kan beröra vår publik på tre olika sätt. Intellektuellt, känslomässigt och konstnärligt. Det är en spännande tanke och ett sätt att förstå vad som måste finnas med för att få en publik att stanna kvar, engageras och uppleva hela berättelse. Publiken lär sig hela tiden och blir allt mer kräsen, och vi som berättar utmanas att hitta nya uttryck och vinklar när vi berättar. Kunskapen om hur vi kan förmedla en historia, dramaturgiskt och bildmässigt, utvecklas hela tiden. Liksom tekniken - kameraåkningarna blir allt mer avancerade. De digitala möjligheterna är oändliga. 

Men hur är det med själva innehållet? Och har jag som berättare något ansvar? Jag vill påstå att vi som berättar har ett stort ansvar! Kanske större än vi förstår. Vi håller ett kraftfullt redskap i vår hand och påverkar starkt de som ser och upplever det vi skapat. Därför måste vi hela tiden ställa frågan och vara medvetna om vad vi förmedlar och vad vi vill att våra medmänniskor ska uppfyllas av. Och kanske är vi idag redo för nya historier och perspektiv? Kanske är det dags att hitta nya historier och våga något nytt? Vad vill jag förmedla? Vad är viktigt för mig? Vad tror jag på? . Som berättare vill jag våga möta det som gör ont och modigt förmedla det som berör, bränner och skaver. Samtidigt vill jag förmedla hopp. För jag tror att tillvaron är så oändligt mycket större än vi förstår och att det som drabbar oss har ett värde. Jag vill förmedla andra sätt att se på vad som händer, vilka vi är och det här som kallas livet. En upplevelse nära den som vill och vågar vara med.